Kim M Kimselius Författarblogg

Kim M Kimselius Författarblogg

Om Bloggen

I den här bloggen tänker jag berätta om min författarvardag, låta dig följa hur böckerna växer fram och mycket mer.

Om du letar efter skrivtips, skrivtävlingar, boktips med mera, kan du kika in på min andra blogg Kim M. Kimselius är här nu!

Kommentera gärna vad du tycker om mina inlägg.

Bara en hund...

HundarPosted by Kim M Kimselius Tue, November 04, 2014 14:24:28
För nästan 9 år sedan, den 29 december, föddes en kull ljuvliga valpar hemma hos mig. Hela kullen döptes efter min bok Tillbaka till Pompeji, en av dem var Livia, som igår lämnade jordelivet för att förenas med sin mor, mormor, far och några av sina syskon. På bilden ser du Livia när hon är fem veckor. Detta var hennes favoritplats. Hon var alltid frusen och ville helst av allt ligga inlindad i en filt. Hennes ständiga följeslagare var Pluto, vars nos du ser i nederkanten av bilden.

När Livia föddes fick jag kämpa för att få liv i henne. Jag höll på i två timmar tills jag var rätt säker på att hon skulle klara sig. Sedan tog det några dagar innan jag vågade hoppas på att hon skulle överleva och bli gammal. Så blev hon då till slut nästan nio år och dukade under för cancer.

Livia var enda tiken i en kull med massa bröder som var nästan dubbelt så stora som hon. Hon fick verkligen slåss för att överleva bland alla dessa killar som gjorde henne till ett mobboffer.

Livia var mycket speciell och jag hade helst av allt behållit henne, men det kunde jag inte, för jag skulle inte ha någon hund, jag hade tillräckligt många redan. Därför lyckades jag, efter mycket tjat, övertala min goda vän Anki i Stockholm, att de skulle ta Livia. Jag hade förhoppning om att de skulle vilja ta valpar på henne, men det var inget krav. När de väl kände sig mogna för att ta en valpkull var hon alldeles för gammal, så hon fick vara ungmö livet ut.

Nu blev det inte bättre än att Pluto fick stanna i vår familj och när Livia åkte hem åt han inte på en hel vecka, så ledsen var han. Varje gång de sågs blev de vilda av glädje och hade jättekul tillsammans. Pluto var den enda som inte hade mobbat Livia, utan istället stått på hennes sida.

Anki är som min syster, dotter, vän, ja allt i ett och vi umgås flera gånger per år. Jag har följt henne ända från det hon träffade sin blivande man, varit på deras bröllop, sett hennes nyfödda barn och delat både glädje och sorg med henne. När hon igår ringde för att berätta att Livia hade fått somna in fick jag inte fram ett ord, för tårarna stockade sig i halsen. "Jag förstår", sa Anki, och jag visste att hon förstod. För Livia har varit en lika stor del av vår familj som Pluto har varit.

"Bara en hund..." Ändå gör det så ont i hjärtat och jag var tacksam för att jag inte skulle iväg och föreläsa direkt på morgonen, för jag vaknade med svullna ögon och tårarna har runnit hela dagen.

Nu ska jag strax göra mig iordning för att föreläsa på Partille Bibliotek 17.00 idag, och jag tror det är bäst att jag tar den vattenfasta mascaran på mig, för ännu är inte tårarna slut.

Vila i fred, älskade lilla Livia, du skänkte både oss och din familj så mycket glädje under många, många år, du förtjänade att få det rofyllda slut du fick. Älskar dig!

På min Skrivarblogg Kim M Kimselius är här nu, kan du idag läsa en jättefin recension av min bok Skräckresan med Titanic.




  • Comments(1)//kimseliusblogg.kimselius.se/#post115