Kim M Kimselius Författarblogg

Kim M Kimselius Författarblogg

Om Bloggen

I den här bloggen tänker jag berätta om min författarvardag, låta dig följa hur böckerna växer fram och mycket mer.

Om du letar efter skrivtips, skrivtävlingar, boktips med mera, kan du kika in på min andra blogg Kim M. Kimselius är här nu!

Kommentera gärna vad du tycker om mina inlägg.

Nu är pappas begravning över

AndarPosted by Kim M Kimselius Wed, August 12, 2015 18:26:31
Det blev precis en sådan fin begravning som pappa hade önskat sig. Jan och jag hade gjort det lilla häftet med psalmer och program som delades ut till alla.

Dessutom hade vi låtit trycka upp en ny utgåva av pappas bok Harrys äventyrliga liv och lagt in tio extra sidor med bilder från pappas sista år.

Pappa hade på sin dödsbädd varit med och valt ut låtarna. Vi hade inte pratat om kistan, men vi valde ett med sjömotiv, eftersom pappa älskade att vara på sjön. Dessutom älskade han att spela dragspel, så det fick stå framför kistan.

Pappa hade önskat sig en glad begravning, eftersom begravningen hölls på hans födelsedag, enligt pappas önskemål. Att göra en begravning glad är inte det lättaste, men vi gjorde så gott vi kunde. Jag försökte ha svart och lite färgglatt på en gång. Dessutom läste jag en text under 13 minuter. Det hade tagit mig en vecka att förbereda mig, för i början kom jag bara en tredjedel av texten innan jag började gråta. Jag lärde mig att fokusera enbart på texten. Inte tänka på att kistan stod bredvid mig, att pappa låg i den, eller att det var hans begravning. I det läget var det bra med läsglasögon, för jag såg inte personerna framför mig. Jag läste på. Min käre make, Jan, som hört mina första tragglande försök, gav tummen upp och sa att det lät jättebra. Det gjorde mig glad.

Det var många fina blomsterdekorationer. Här är den från Jan och mig.

Efteråt åt vi smörgåstårta och prinsesstårta, allt enligt pappas önskemål. Det var två saker han alltid bjöd på när någon kom för att hälsa på. Hans absoluta favoriter. Vi försökte göra fikastunden så trevlig som möjligt och det var inga tårar eller sura miner. Förutom pappas syster som är 94. Hon hade svårt att hålla borta tårarna, för pappa och hon talades vid varje dag och hon saknade hans telefonsamtal. Även jag pratade med pappa varje dag. Ringde honom vid 17-tiden när jag slutade arbeta för dagen. Därför är just den tiden allra svårast varje dag. Jag saknar våra samtal. Ibland händer det att jag tittar på klockan och tänker "hjälp, jag har glömt ringa pappa" när jag ser att klockan är över 18.00. Sedan minns jag och då kommer tårarna. Eller när jag kommer på saker jag ska berätta för pappa...

Då är det bra att ha kontakt med andar som jag har. Pappa var med i kyrkan och han var med även i församlingshemmet. Även mamma och min syster, som båda dog för några år sedan, fanns där hos oss och lade sig som ett tröstande täcke av kärlek runt mig.

En fjäril förirrade sig in i salen. Ett tecken från pappa, det var alla övertygade om. Kanske det rent av var pappa?

Efteråt åkte vi tillbaka till graven. Barnbarnen hade tidigare burit ut pappas kista och sänkt ned den i graven. Så gjorde man alltid förr, men jag förstod på många som var med, att det inte är så vanligt längre. De flesta kremeras.

Min kära vän, Anki, hade rest ned från Stockholm för att hedra pappa och stötta mig vid begravningen. När allt var klart åkte vi till pappas och mitt födelsedagsstället, Björn Bagares restaurang i Svenljunga, och åt den födelsedagsmiddag som pappa och jag skulle ha ätit om han inte hade dött. Då gav Anki mig det här fina halsbandet, för hon tyckte att jag hade haft nog med otur det här året. Först Pluto som dog, sedan Tudor som skadades och fick opereras, strax efter det dog pappa, och bara någon vecka efter det fick jag reda på att Tickie höll på att bli blind och inom kort kommer att vara helt blind.

Nu tar jag inte av mig det här halsbandet och hoppas med hjälp av det hålla alla olyckor ifrån mig resten av året. Och för all framtid, men det vet jag ju att det inte går.

Tack för allt stöd, alla goa hälsningar, fina hjärtan, blommor, tack för alla goa kramar. Ja, det där med goa kramar...

Idag åkte jag in till Karlskrona för att göra något annat. Kunde nämligen inte sluta gråta idag. Jag köpte några blommor för att plantera till pappas minne. Egentligen skulle jag åka och handla mat, men plötsligt upptäckte jag att jag var på väg till blomsteraffären. Och allt har en mening. När jag stod där i kassan, stod en av de anställda liksom och väntade. Jag trodde hon ville tala med flickan i kassan. När jag gick för att betala hörde jag henne säga: "Jag måste bara ge dig en kram!"

Fortfarande trodde jag att hon talade till flickan i kassan, för jag hade inte sett på personen, uppslukad som jag var av att hålla gråten borta. Därför tittade jag inte på någon. (Ser förresten hemsk ut på bilden, gråtsvullen.)

Tänk, det var mig hon ville krama. Det var en av mina fb-vänner, Malin. Vi brukar prata mycket och hon vet allt som har hänt mig och hon såg hur ledsen jag var. Det blev många goa kramar och det kändes något lättare när jag åkte därifrån. Tänk vilken läkande kraft kramar har.

Var rädda om varandra! Vi vet inte hur länge vi har varandra.

Många kramar från Kim



  • Comments(5)//kimseliusblogg.kimselius.se/#post239