Kim M Kimselius Författarblogg

Kim M Kimselius Författarblogg

Om Bloggen

I den här bloggen tänker jag berätta om min författarvardag, låta dig följa hur böckerna växer fram och mycket mer.

Om du letar efter skrivtips, skrivtävlingar, boktips med mera, kan du kika in på min andra blogg Kim M. Kimselius är här nu!

Kommentera gärna vad du tycker om mina inlägg.

Att röja ett föräldrahem innebär många tårar

FörfattarvardagPosted by Kim M Kimselius Mon, August 24, 2015 14:48:37
I torsdags förra veckan var det bouppteckning efter pappa. Därefter åkte vi syskon och barnbarnen och började röja på pappas gård. Eftersom jag var den enda långväga sov jag över i huset, i soffan. Vilket gjorde att jag varje morgon kände mig ledbruten och som minst 90 år, men det gav mig även många, många fler arbetstimmar än de övriga.

När kvällen kom åkte alla hem, utan Fredrik, som stannade kvar och vi hjälptes åt att röja ända till närmare midnatt. Någon som ständigt fanns vid min sida var Tudor. Han gick nästan lika många steg som jag varje dag (kom en bra bit över 20.000 steg varje dag). Men mitt på dagen när hettan var som värst, låg han på yttertrappan och svalkade sig. Även pappas hundars favoritplats när det var varmt.

Vi hade verkligen tur med vädret. Strålande sol, mycket varmt och månen sken så vackert när solen gick ner. Jag förstår varför pappa inte ville lämna sin gård och flytta till mig, vilket egentligen var tanken när mamma dog för flera år sedan. När jag gick där ensam med Tudor då kände jag mig väldigt nära pappa.

En ny dag vaknar och jag är uppe före solen. Det var så mycket att göra och jag ville bli klar med alla rum och hela huset innan jag reste hem. Jag hann nästan. Att röja ett föräldrahem innebär många tårar som blandas med skratt. Jag har gått igenom varenda låda, tittat på hundratals bilder, gått igenom alla kuvert med gratulationskort från närmare 30 år tillbaka. Det är mycket att minnas.

I en låda hittade jag utklipp från Tuveraset 1977. Där var jag med och arbetade som sjukvårdare. Jag gick även vakt på natten och på morgonen dagen efter raset gick jag ut med min sökhund och letade försvunna personer. Utklippen väckte minnen och gav fler tårar, jag mindes hur pappa och jag arbetade tillsammans, båda unga och kvicka i benen, alerta trots många sömnlösa timmars arbete.

Jag kände mig älskad när jag tittade igenom vad mina föräldrar hade sparat. Det märktes att de hade varit stolta över mig och mitt författarskap, de hade sparat vartenda tidningsurklipp och foton från signeringar och föreläsningar. Jag hittade foton jag aldrig hade sett, foton de tagit när de hade lyssnat på någon av mina föreläsningar. Minnen!

När Fredrik åkte hem på fredag eftermiddag kändes det ensam på gården. Det var bara jag, Tudor och alla spökena. Ja, de finns där. Speciellt i sovrummet där mamma dog och återupplivades, för att dö ett år senare. Jag kommer att sakna den här platsen, jag kommer att sakna mina tretimmarsresor dit, alla våra samtal, promenader, middagar, luncher, jag kommer att sakna mina föräldrar mer än någonsin när gården är såld. Där kom tårarna igen och skärmen blir suddig och bokstäverna otydliga. Så många tårar jag har gråtit det här året. De borde ta slut någon gång...

Tudor var övertrött varje kväll och var helvild, precis som ett övertrött barn. Sista kvällsrundan var en ren plåga, då han skulle busa och hoppa, för att slockna direkt han kom innanför dörren. Så fort bagaget stod öppet hoppade han in och såg bedjande på mig "Ska vi inte åka hem snart!" För det var många människor som var där och hjälpte till och han ville hälsa på alla och vara med överallt, i ladugården, inne i boningshuset, i verkstaden, bakom höloften och gärna uppe på höskullen också. Inte undra på att han blev trött.

Idag är vi hemma. Bilen är tömd och imorgon åker jag tillbaka för att hämta mer saker. På lördag och söndag signerar jag mina nya böcker Sveriges Pompeji Sandby borgs öde och Att hitta glädje i skrivandet hos Akademibokhandeln Gleerups och Nova Lund. Det här kommer att bli en tuff vecka!

När jag höll på att packa ur bilen idag hoppade Tickie in och verkade säga "Nästa gång åker jag med!" Men imorgon ska ingen hund med, då kör jag själv för att kunna fälla ned sätena och fylla hela bagaget med grejer.

Mina föräldrar finns inte längre, en generation är borta. "Nästa gång är det min tur!" som mamma sa när mormor hade dött. Jag hoppas det dröjer många år innan jag dör, för jag har oändligt många böcker kvar inom mig och vill gärna skriva så många som möjligt av dem innan jag läggs i graven.

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer...

Kramisar Kim

PS. Idag kan du läsa en fin recension av boken Att hitta glädje i skrivandet, på min Skrivarblogg Kim M Kimselius är här nu! DS.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.